Spillror av mig,

har sopats till en hög.

Dammigt är fönstret,

där duvorna flög.

Kvarlämnat bakom,

som gömt i en grav,

finns alla de stunder,

jag visste vem jag var.

Kvavt är det huset,

där själen en gång log.

Vem skymmer nu ljuset,

vem såg mig när jag dog?

Jag ber dig, gå åt sidan,

så jag kan finna ro.

Och högen utav spillror,

få blandas med min tro.