Ett knytnävsslag mot taket,

Så stjärnor faller ner.

Det splittras, bildas skärvor,

Där ingen längre ser,

Borta så som skrattet,

Är allt vi en gång var.

Vackert är det mönster

Som bildas, stannar kvar.

Stjärnor, is och längtan,

Vilar på mitt golv.

Ingen sömn för själen,

Trots klockan slagit tolv.

Jag samlar men jag skär mig,

På is vid mina fötter.

Jag har famlat, blivit ensam,

Rivits upp från mina rötter