Människor överallt med gymnastikskor och vattenflaskor. Somliga med musik i lurarna, somliga utan. Alla i sin egen värld. Somliga samtalar lågmält med en vän, somliga vrålar ut sin styrka. Starkt ljus i lokalen, pulserande liv och lust. Jag kan höra mitt hjärta slå i öronen, känner hur det smärtar men läker undertiden. Somliga svettas för sig själva, somliga svettas för sin partner. Somliga svettas för sitt inre, somliga för sitt yttre. Andetag och drömmar, simmar i samma rum. Jag ligger ner och pustar, stirrar upp i taket. Glömmer det starka ljuset, glömmer de andra liven. Där uppe fastnar blicken, precis bredvid lampan, så som solens barn. Där uppe sitter en liten, liten smutsfläck, formad som en svala. Jag tror den sjöng för mig ett tag, så starkt att jag hörde det genom den rungande atmosfören. Med öppna, blå ögon såg jag och lyssnade till svalan. Kunde nästan känna vinden som bar den upp i himlen. Jag reste mig sakta, satte tillbaks en halvtung vikt. Mer om tyngder, hade svalan lärt mig. Vad som är av vikt i livet, vet jag nu.