rebeccalex

Jag tänker mycket på det. Det som är här men ändå på andra sidan. Det känns som att jag förbereder mig, eller samlar information. Jag vet inte varför, men någonstans inom mig vet jag att det finns en anledning. Jag tror att jag ska ge mig ut i skogen, fylla min korg och börja välgörenheten. Jag är trött på att finnas där men jag har aldrig kunnat slita mig. Jag tror jag bör fortsätta men under ordnade former. Famförallt måste resan börja inifrån, och rum bygges inte på en dag! Tackar för en tom sida i cyberspace. Det hjälper att reflektera.

Mina fingrar har paralyserats i rädsla för det som skymmer dina ögon. Mina ord är till för mig, men kan tolkas utav dig. Jag har känt att jag måste vända på dem, vrida på dem. För det jag skriver rymmer inte allt jag känner, och riktningen ändras i varje enskilt rum. Idag bestämde jag mig ändå. Allting måste ut, och det gör det alltid här. För det är ju ändå så med texter. De är alltid mycket mer den gestalt de tar i skribentens sinne. Varje låtext, varje dikt, varje krönika och varje blogginlägg är skriven till just oss. Vi är tydligen tillverkade så vi människor, med oss själva som allsmäktig referens. Så varje gång du läser, kom ihåg - det betyder precis det du tror, men kanske inte för mig.

<3

You go girl!