rebeccalex

Jag hade inget alls att göra så jag ljög.

Jag sa till världen att jag kunde och jag dög.

Jag satt med skratt med mina lurar när jag såg,

hur alla trampade på stackarna som låg.

Det fanns en sanning och en tröst i det jag sett,

för allt jag upplevt kunde botas med mitt vett.

Så när jag inte kunde ljuga ännu mer,

då tog jag tjuren vid dess horn och som ni ser,

har aldrig kärlek varit borta länge nog.

Jag kunde leva tills du kom till mig och log.

Du sa du hade haft så tråkigt dessa år,

och att du ljugit tills jag slickat mina sår.

Nu har vi båda andats förorenad luft,

men älskling alls som vi har fattats är förnuft.

Stackars de, som aldrig reflekterat över hur kornfälten liknar en hunds mjuka päls i vinden. De som aldrig byggt kojjor av brokiga grenar och diverse skräp på bakgården. Stackars de som aldrig hittat kattungar gömda i en skogsdunge, eller spenderat en kuslig natt bland höbalar i ett stall. Stackars de som aldrig blivit innesnöade om vintern, som aldrig smygfiskat i en sjö eller klättrat högst upp i ett körsbärsträd för att nå de allra rödaste bären. Stackars de som aldrig ridit barbacka, nesslat sig över hela benen eller tävlat om vem som fått flest byggbett under natten. Stackars de barn som inte vet hur nyklippt gräs luktar, som inte vet hur hemmabryggd fläderblomssaft smakar, eller som aldrig någonsin pallat äpplen från grannens trädgård. Stackars de som aldrig klappat en nyfödd lammunge, som aldrig hittat ett getingbo i trädgården eller som aldrig letat fyrklöver tills ögonen gick i kors. Stackars de barn, som växer upp bland betong.