Med en penna

2011-01-16 @ 22:07:46

Hon grävde ner sin själ i snön,

och väntade på våren.

Hon höll din hand tills den blev varm,

men strödde salt i alla såren.

Hennes ögon blå som himlen,

Hon kunde fört dig ända dit.

Men hennes hjärta sa något annat,

nu dör hon lite bit för

Hon står ensam kvar vid stupet,

och undrar finns en hand åt mig?

För vem kan nå långt ner i djupet,

trots där finns spillror utav dig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0