Det är nu, när hälften av ljusen brunnit ut, som hoppet alltid tycks ta slut. Men det är också nu, i den svåraste stund, som jag lyckas förstå- att världen är rund. Inte endast till sin skepnad och yta, utan också där tankar och känslor tycks flyta. Med ansiktet neråt, kan jag händerna knyta - samla kraft, titta upp, se alla isar brytas. Med ansiktet neråt, vässar jag min kniv. Tittar upp, vinner krafter- skär i ödet ut mitt liv.