Jag skulle inte vilja definiera mina känslor inför detta som sorg, utan snarare som en stilla förundran. Förundran över hur döden kan splittra, men framförallt föra oss samman. Vägar som tidigare skiljts åt, sammanstrålar genom det faktum att det är så vi alla slutar. Hur olika vi än tror oss vara, står vi lika maktlösa inför livet och dess nyckfullhet.

I andra änden av livets tidslinje finner jag ytterligare komponenter till denna mänskliga gemenskap. Jag tänker på hur en gammal farbror mötte min blick idag på tåget, och hur vi tyst log åt varandra när två små barn lekte tillsammans i tåghytten. Vi visste båda två, att det är så vi alla börjar. Som ett oskrivet blad, en oskyldig själ vars öde ligger i händerna på framtiden.

I samband med livets början och slut, suddas gränserna för ett ögonblick ut.