Jag hade inget alls att göra så jag ljög.

Jag sa till världen att jag kunde och jag dög.

Jag satt med skratt med mina lurar när jag såg,

hur alla trampade på stackarna som låg.

Det fanns en sanning och en tröst i det jag sett,

för allt jag upplevt kunde botas med mitt vett.

Så när jag inte kunde ljuga ännu mer,

då tog jag tjuren vid dess horn och som ni ser,

har aldrig kärlek varit borta länge nog.

Jag kunde leva tills du kom till mig och log.

Du sa du hade haft så tråkigt dessa år,

och att du ljugit tills jag slickat mina sår.

Nu har vi båda andats förorenad luft,

men älskling alls som vi har fattats är förnuft.